Assistansguiden - synvinklar på personlig assistans som jobb

Att arbeta med äldre personer och personer med funktionsnedsättning innebär en stor variation av arbetsuppgifter inom olika verksamhetsområden.

Arbetssätt och metoder har utvecklats ur olika teoretiska modeller och praktiker, arbetsterapeutiska, medicinska, pedagogiska, psykologiska och sociala samt ur de modeller och praktiker som rör omvårdnaden.

I föreliggande kommer fokus att fästas på arbetsmetoder som faller inom ramen för social omsorgsverksamhet gällande vuxna personer med omsorgsbehov. Äldre- och handikappomsorg är verksamhetsfält som under lång tid varit en angelägenhet för landsting och kommun.

Under senare år, från 1990 - talet och framåt har kommunerna huvudansvaret för större delen av den omsorg som regleras i Socialtjänstlagen (SoL) och Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Kommunerna övertog ansvaret när Ädelreformen, Psykiatri reformen och Ha ndikappreformen trädde ikraft.

Sverige har en lång tradition av offentligt driven omsorgsverksamhet för äldre personer, personer med utvecklingsstörning och personer med psykisk ohälsa även om det i vissa fall, som till exempel för gruppen lindrigt utvecklingsstörda började som välgörenhetsinsatser på 1870-talet.

Detta arbete tog sin utgångspunkt från pedagogiska metoder då arbetet med lindrigt utvecklingsstörda, på den tiden, till stora delar handlade om uppfostran och undervisning med målet att de utvecklingsstörda skulle bli självförsörjande i samhället.

Det samma gällde andra funktionshinder- grupper såsom personer med hörselnedsättning, döva, synskadade och blinda. För personer med grav utvecklingsstörning, i den mån de överlevde till vuxen ålder, gällde en mer medikaliserad syn i linje med den för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

I den grad man kunde diagnostisera och särskilja psykisk sjukdom såg samhällets omhändertagande helt annorlunda ut. Stora institutioner eller sinnessjukhus, där man prövade olika behandlingsformer, fanns redan i början av 1800-talet.

Men det var inte förrän under 1800-talets andra hälft som psykiatrin utvecklades från praktisk vård till medicinsk vetenskap, psykiatri.

6 kännetecken för ett omsorgsrationellt handlande har sammanfattats av:

1. Att leva sig in i, ha medkänsla och identifiera sig med omsorgstagaren.
2. Att skapa närhet och personliga relationer till omsorgstagaren.
3. Att bemöta människor i svåra situationer.
4. Att anlägga ett helhetsperspektiv på omsorgstagarens livssituation.
5. Att förstärka omsorgstagarens egen förmåga.
6. Att bortse från egna intressen och inte förvänta sig gentjänster.

Begreppet har även vidareutvecklats i termer av etik, moral och kvalitet. Etymologiskt stammar ordet från yngre fornsvenska, umsorgh, besläktat med tyskans sorgen med dess betydelser att sörja för, bekymra sig för, dra försorg om.

Det engelska ordet care kommer från latinets caritas som betyder kärlek, tillgivenhet. Begreppsligt är omsorg något specifikt och allmängiltigt. Vad som uppfattas vara omsorg mer specifikt kan variera över tid, och mellan kulturer och grupper i samhället.

Trots det är omsorg en allmängiltig aspekt i tillvaron. Ett spädbarn behöver omsorg för sin överlevnad.

En åldrande person, en person med funktionsnedsättning eller en person med psykisk ohälsa behöver omsorg för sin livsföring oavsett kultur, klasstillhörighet eller historisk tidpunkt.

På senare tid, under 2000-talet, har omsorg fått ytterligare en dimension och den rör frågan om framtidens omsorg i ett rörligt och världsomspännande samhälle. Inte minst har frågan om omsorg och omsorgsarbetare blivit en global och politisk fråga då demografi, familjemönster och en omfattande migration ändrat förutsättningarna för omsorgsarbetet.

Det pågår vad som kallas en omsorgsdränering (care dram) från de fattigare delarna av världen till de rikare delarna då kvinnor från utvecklingsländer reser till rika länder och utför "dygnet-runt-omsorg" för en liten ersättning och med helt oreglerade arbetsförhållanden.

Den konkreta omsorgen om barn, familj, äldre och funktionsnedsatta personer har historiskt utförts av kvinnor i såväl avlönat som oavlönat arbete.

Alltjämt utförs den övervägande delen av omsorgsuppgifter av kvinnor, även om den västerländska jämställdhetssträvan har jämnat marken för ett likställt familje- och yrkesliv fortlever sådana mönster såväl nationellt som internationellt.

Personlig assistans var ursprungligen mest tänkt för personer med rörelsehinder, men lösningen visade sig snart anpassningsbar till människor som av olika anledningar behöver stöd med den dagliga arbetsledningen.

I STIL:s pilotprojekt ingick en deltagare, en ung man med Downs syndrom som fick hjälp med arbetsledningen av sin mor som kunde tolka honom. "Vicearbetsledare", "medarbetsledare" eller "servicegarant" betecknar funktionen där en eller flera personer som har assistansanvändarens förtroende kompletterar dennes förmåga att fungera som arbetsledare.

Ofta är det en anhörig, en god man, assistent eller en hos anordnaren anställd person.

1983 års konferens — ett viktigt avstamp

År 1983 togs initiativet till en internationell konferens i Stockholm, där bland andra nyckelfigurerna från den amerikanska IL-rörelsen, Ed Roberts och Indy Heumann, presenterade Independent Living-rörelsens ideologi och arbetssätt. 

Konferensen var den första i sitt slag i Norden. Ett av konferensens många teman var:

"För att uppnå självbestämmande över ens kropp och liv måste den som är beroende av daglig praktisk hjälp av andra också vara arbetsgivare eller arbetsledare för sina personliga assistenter."

Representanter från den etablerade handikapprörelsen motsatte sig detta (ofta var de själva utan behov av personlig assistans). Handikapprörelsen hade länge kämpat för en bättre fungerande hemtjänst och boendeservice genom att kräva mer information och utbildning för den personalen.

Deras position var att all förändring måste ske inom de befintliga kommunala strukturerna. Representanterna hade svårt att se att ett samarbete på lika villkor mellan de boende och personalen omöjliggjordes av utbudsstyrningen och tjänsternas organisationsform med hierarki och centralplanering.

De säg inte sin relation som en funktion av ojämn maktfördelning. Dessutom ansåg de att det var samhällets ansvar att komma med färdiga lösningar till problemen. Några ansåg att personlig assistans kanske passade den individualistiska amerikanska traditionen, men inte den svenska folkhemstraditionen där vi har gemensamma lösningar för att ta hand om varandra.

Trots motståndet fortsatte en mindre grupp konferensdeltagare som själva behövde hemtjänst och boendeservice att träffas regelbundet efter konferensens slut — utan representanter från den etablerade handikapprörelsen — för att under dessa förutsättningar arbeta fram en personlig assistanslösning för sig själva och andra.

Personlig assistent är ett yrke man kanske hamnar i rent slumpmässigt. Många gånger görs inte det aktiva valet från början utan i ett senare skede, när man har arbetat en tid inom yrket och ser dess fördelar.

Här kan man också hitta personer med varierande utbildningar och erfarenheter från många olika områden i samhället. Många som väljer yrket har människor med funktionsnedsättning i sin närhet eller i familjen.

Yrket personlig assistent har, som vi tidigare nämnt, inte funnits så länge, och har genomgått en stadig utveckling under senare år. Självklart finns det utbildningar att tillgå, även om det stora flertalet inom yrket inte har en utbildning som just personlig assistent. För att precisera själva yrkesrollen, kan man ställa frågan:

Hur ska man agera för att vara en bra personlig assistent?

Lämna hjärnan hemma - ska man göra det?

Det kan låta enkelt. Som att arbetet som personlig assistent inte alls är så svårt som det påstås, och att det inte krävs speciellt mycket av den personliga assistenten. Uttrycket står egentligen för att brukaren ska styra och att assistenten ska utföra, utan egen värdering.

Men i själva verket är det så att assistenten i allra högsta grad behöver ha hjärnan med sig, för att klara av att låta brukaren styra. Det assistenten däremot absolut ska lämna hemma är sitt privatliv, sina egna värderingar och åsikter.

För att återknyta till bokens inledande kapitel, förs det en diskussion om kompetens och kompetensutveckling och tankar om att utbildning kan vara ett hinder.

En personlig assistent arbetar ofta utifrån egna erfarenheter, mer än eventuell utbildning. Man har lärt sig arbetet den "hårda vägen". Man har gjort misstag och på egen hand byggt upp erfarenhet och kunskap om hur arbetet ska fungera.

Faran med utbildning skulle kunna vara att den personliga assistenten ser sig som en vårdare, som en utbildad person som ska styra upp saker och ting utifrån sitt kunnande. Och därmed minska brukarens självbestämmande.

Med rätt utformad utbildning som fokuserar på yrkesrollens grundläggande funktioner och etiska frågor, är utbildning inget hinder.

Det är viktigt att ha kunskaper rörande LSS riktlinjer kring exempelvis valfrihet, självbestämmande och delaktighet.

Även kunskaper om tystnadsplikt, bemötande och att arbeta utifrån brukarens vilja och behov, är nödvändiga för att ta sig an uppdraget som personlig assistent.

Med sådant i bagaget står man väl rustad inför sin yrkesutövning. Men då situationen ser ut som den gör, borde alla åtminstone ha chansen till fortbildning inom dessa frågor.

Oavsett om man arbetat länge eller under en kortare period, är det viktig att tänka över hur man ska agera, vad man ska göra och hur man gör. Det är en viktig början för att bli medveten om och utveckla sin yrkesroll.